I dagens tidning förklarar SJ:s VD och Styrelseordförande varför SJ inte går som på räls. De beskriver hur SJ under åren styckats upp och gör det smidigt att lägga över skuld på andra aktörer. Deras argumentationen om behovet att proaktivt jobba med underhållet och fortsätta utveckla spåren är att slå in öppna dörrar.

De senaste åren har olika utfästelser gjorts av SJ och Banverket, vissa åtgärder har prickats av men trots det fylls tidningarna av artiklar om fortsatta problem, på twitter är det ofta kommentarer från frustrerade resenärer. Ofta handlar det om förseningar men också om bemötande av anställda på SJ. När jag ska åka till Stockholm funderar jag om jag törs ta tåget, kommer jag fram i tid, kommer jag hem vettigt till kvällen. Tåget borde vara det säkraste valet!! Det kan vara snö, det kan vara solkurvor, signalfel eller bara en vanlig dag.

SJ är en tacksam verksamhet eftersom det är mycket enkelt att mäta resultatet. Hur ofta kommer tågen i tid? Hur många fler tar tåget när med större turtäthet?  Hur kommer det sig att företaget inte lyckas vända trenden?

Svaret finns i dagens debattartikel och det är ett helt galet svar nämligen.

”Det enda krav vår ägare staten ställer, är att vi skall avkasta tio procent på eget kapital efter skatt under en konjunkturcykel.”

Ägardirektiven borde vara kopplat till effektivitet, punktlighet och service till allmänheten. Men dagens krav är det inte undra på att SJ inte är ”SJ, SJ gamle vän” fokus från styrelse och ledning är på fel saker, om dagens situation ska förbättras.

Att ha ett effektivt transportsystem i ett avlångt, perifert land som Sverige borde vara självklart. Ju bättre det fungerar desto fler kommer ta tåget och då får landet också miljövinster. Staten borde ta sitt ansvar och hitta ett sätt att formulera ägardirektiven så att det fler tåg kommer i tid och fler människor vill ta upp bekantskapen med sin ”gamle vän”.